Jonas Burman har funnit kärleken

i Eskilstuna på flera sätt. För tre och ett halvt år sedan träffade han Therese som numera är hans fru. Men Jonas kallar även Elimkyrkan för sin ”familj”. Den kärleken fann han 1996 då han kom för att arbeta som ungdomsledare i församlingen.

- För mig är församlingen lite som en extra familj. Så var det även när jag bodde hemma hos mina föräldrar och det kommer att fortsätta vara så nu när jag själv har bildat familj. Församlingen är en del av familjen. Det är väl därför som man vill engagera sig.

Jonas Burman är uppvuxen i en troende familj i Nordmaling, föräldrarna tillhörde pingstförsamlingen på orten. Jonas brukade följa med dem till kyrkan på söndagarna och han var även med på en hel del aktiviteter i EFS, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, dit många av hans kompisar gick. Så var det ända upp i gymnasieåren.

- Tron har alltid varit något självklart för mig, den har alltid funnits där. Därför kan jag inte säga någon särskild dag när jag bestämde mig för att bli kristen.

- Det var väl när man var på läger i 10-årsåldern som man fick frågan ”Är du frälst?”. ”Jo, ja, det är jag.” Ungefär så gick det till, berättar Jonas.

När han var 14 år frågade svågern, som var pastor, om det inte var dags för Jonas och hans bror att döpa sig. Och det var det.

Det var även i den här åldern som Jonas började fundera på om arbete i en församling kanske även skulle vara något för honom. Han gick en ettårig bibelskola i Luleå och gjorde sedan ett praktikår i Bodens pingstförsamling. Sedan sökte han sig till bibellinjen på Brommaskolan i Stockholm och efter det kom han till Eskilstuna. Under två år arbetade han som ungdomsledare här i Elimkyrkan.

- Och sedan blev jag kvar. Fast jag har sadlat om från församlingsbygge till vanligt bygge.

Under tiden som Jonas studerade vidare till byggnadsingenjör fortsatte han ideellt som tonårsledare i församlingen. Idag är han 36 år, arbetar på Skanska och efter att han tagit en paus från ansvaret för församlingens tonåringar under en tid är han åter engagerad som ledare. Nu tillsammans med sin fru Therese som han träffade för tre och ett halvt år sedan. Det var i samband med att Jonas lagade mat till en alpha-kurs i kyrkan där hon var en av deltagarna.

Jonas tror att församlingen alltid kommer att vara en viktig del av hans liv. Den kristna tron har han svårt att tänka bort.

- Tron är lite av livsnerven, det är som blodet som flyter i en. Utan tron, vad finns då bakom all yta? Man kan säkert fylla sin tid med mycket annat engagemang, men att vara med i en församling är mer än bara aktiviteter, det är inget vanligt föreningsengagemang.

- Varje dag innehåller något av både tvivel och en känsla av att Gud finns med mig. Tvivlen handlar om frågor som: lyssnar han till mig? Och varför är det så många som ber om förändring i sitt eget liv som inte får uppleva det? (kan vara både fysiskt och psykiskt). Detta är som sagt en brottningskamp för varje dag.

- Brottningskampen gäller också oss själva som kristna i vårt levnadssätt och livsstil. Hur vi kan vara föredömen och låta alla komma fram på vad de är bäst på och inte göra alla lika i församlingen? Varför det finns så många som kämpar med sin plats i församling och samhälle? Hur vår fasad ser ut för andra som inte tror. Vi kanske verkar perfekta och ouppnåeliga, men när man synar oss närmare så har vi nog med vår egen kamp och så vi inte har tid och ork för andra.

Miriam Arrebäck